Någon gång omkring kl 03:30 på natten mellan långfredag och påskafton tog jag mig en tur till kontoret och startade om en server. Inget märkligt egentligen. Det är en syssla som gamla textalkare ägnat sig åt då och då redan sedan tiden då människorna ännu bodde i grottor och brottades med dinosaurier. Och för mig som ändå var uppe och knådade glutenfritt surdegsbröd, gjorde yoga och högg biodynamiskt odlad ved från Järna (samtidigt, jodå), var det ett uppfriskande avbrott i morgonbestyren.

Men för att trots allt slippa dylika utryckningar är servrarna på Textalk bestyckade men en mikroserver som möjliggör att via nätet bryta ström, starta om och knuffa igång en trilskande maskin. I det här fallet hade visst den lilla rackarns servern i servern gått och hängt sig och vår feltolerans fallerade. Dessa små källor till olycka är viktiga att identifiera och undvika i både hård- och mjukvara. Något som Dars* som arbetar med feltolerant och redundant drift är mästare på – ett arbete som inte nog tål att uppmärksammas, uppskattas och beundras. Det är vårt fundament.

Det svåra med tolerans är att det behövs för det som vi ogillar allra mest (t.ex. fel). Toleransen är i själva verket en nära släkting till avskyn. Jag har märkt att man ofta misstolkar tolerans som acceptans. Men det vi accepterar tycker vi någonstans om, och det som är omtyckt (t.ex. rätt) behöver ingen tolerans. Medan vi grunnar på det kan vi lyssna på ’I Hang on to My Vertigo’ av Rupert Hine https://open.spotify.com/track/7f4JFbl7p9N55XkmFTlXWP

Jag önskar dig en feltolerant helg, var rädd om dig.

/ Rikard

*) Dennis och Lars

Posted by rigust